Kaféet som överlevde kafédöden – och som väntar sig en ny renässans

Från en kopp kaffe till en take away-latte. Dagens kafékultur är långt ifrån de första europeiska kaféerna som öppnade i Venedig under den tidiga delen av 1600-talet. Men det gäller inte Junggrens café. När Percy Ranebjörk tog över kaféet för ett år sedan valde han att blicka bakåt. Han har hämtat inspiration från de tidiga wienerkaféerna och de venetianska kaffehusen, men mycket hade hänt sedan de öppnades. Det handlade om att rota i det gamla. Hör Percy Ranebjörk berätta om hur han har försökt återskapa en gammal kafémiljö – en som påminner om wienerkaféerna.

Marmorpelare och förgyllda stolar, speglar och skulpturer. När de första europeiska kaffehusen öppnades i Venedig var det just inredningen som skulle komma att bli ihågkommen, men även kafébesökarna. De tidiga kaféerna blev en mötesplats dit stadens välbärgade gick, och en samlingsplats för författare, konstnärer och skådespelare. Även i London blev under samma tid kaféerna en samlingspunkt för diskussioner kring konst, politik och affärer. Den stora majoriteten av besökarna var personer ur medelklassen och samvaron på kaféet var begränsad till män.

Tidigt blev kaféet en plats för bohemer, särskilt i städer som Wien, Berlin och Prag under 1800-talet. En typisk bohem var författare, skribent eller konstnär, och den tillbringade stora delar av dygnet på kaféet; den åt och drack, arbetade, läste och skrev musik eller tidningsartiklar, samtidigt som den deltog i diskussioner. Under 1900-talet kunde man finna bohemen i städer som Stockholm, Göteborg och Lund.

Vid mitten och under den senare delen av 1800-talet etablerades nya kaféer, så kallade “boulevardkaféer” i Paris. Med sina breda trottoarer fick de plats för enorma uteserveringar. De bohemer som hade suttit vid sina bord och skapat, lät sig nu få sällskap av dandyn och flanören.

Dandyn utmärkte sig med sin klädstil och elegans där den satt vid kafébordet på uteserveringen eller promenerade längs kaféstråken. Kaféet hade nu blivit en scen; umgänget på trottoaren blev ett sätt att visa upp sig – men det blev också en utkiksplats. Många ur medel- och överklassen strosade förbi och lät sig beskådas av de som satt på uteserveringarna. Det var även runt denna tid som kvinnorna började besöka kaféerna, om än i begränsad grad och i manligt sällskap. 

Den svenska kafékulturen – folkligt och klassiskt

Liksom i Paris och Wien var kafébesöken i Sverige också initialt för män och kulturella kretsar. En svensk kafékultur började i hamnstäderna – Stockholm, Göteborg och Malmö – under tidigt 1700-tal. Det var först när konditorierna dök upp, i början av 1800-talet, som kaféet också blev vardag för kvinnorna.

Uppsvinget för kaféerna i Sverige kom under åren 1920 fram till 1960-talet, i takt med att kaffedrickandet började sprida sig till invånarna i de olika samhällsklasserna. Varje kafé hade sin speciella publik och atmosfär, vilket speglades av de många typer av kaféer som fanns, allt från de enkla folkliga kaféerna och arbetarfiken till de mer exklusiva, så kallade “wienerkaféerna”. På de förra var inredningen robust och enkel medan de senare utmärkte sig med sina röda och rosa tyger i plysch, speglar med guldram, och ljuskronor i mässing eller kristall – och Junggrens café i Göteborg var ett av dem. Kaféet öppnade 1895 av två systrar och blev tidigt känt för att vara en samlingspunkt för folk från olika kulturyrken. Det blev ett hem för bohemerna under 1900-talet. 

I dag är Junggrens Göteborgs äldsta kafé, och det kulturella ryktet om kaféet lever alltjämt kvar. Från 1950 och fram till 1990-talet befolkades kaféet av stamgäster från morgon till kväll, av såväl kulturprofiler och studenter. Men något skulle komma att hända. Olika tider har sin kafékultur och nya umgängesformer uppstår. För ett år sedan tog Percy Ranebjörk över som ägare, han har haft ambitionen att återskapa kaféet så som det var under dessa år. Men vad hade det varit en gång i tiden – och vad var det egentligen som hände med kaféet?

Källa

Frans Oddners bok Kafékultur, kommunikation och gränser (2003).