Regina George har gått från vintage till fast fashion i den nya Mean Girls-filmen. Bebe Rexha gormar någon 90-talshit på Coachella från ytterligare ett David Guetta samarbete, medan Ariana Grande ser ut att vara omgjord i Go’kväll inför den nya Wicked filmen. Att kultur går i cykler är inget nytt, men med för mycket tyngd på nostalgi som säljpunkt visar det på rädslan för att skapa något nytt.
Allt jag kan höra är rösten av Abby Lee Miller som kallar dem alla för “Boring! Yawning! Sloppy! Lazy!”. Det är inget konstigt med att vilja återuppleva eller återskapa en kultklassiker, kom igen det är kul. När mitt flöde fylldes med nyheten om att det skulle komma en remake av Mean Girls förväntade jag mig en kulturell masspsykos. När jag insåg att det var en musikal stängde jag av och gick för att se diskursen om filmen på det som en gång var Twitter. Remakes kan vara hur dåliga som helst, men konsumenterna är lätt att fånga. De som vill återuppleva det ytterligare en gång, och jämföra den med originalet samt en ny publik som på något sjukt sätt inte sett originalet. På så vis kan man maximera och sudda ut gränserna för vem den tilltänkta egentligen publiken är, och det är klart filmstudios vill att en film med mångmiljonbudget ska sälja.
”People don’t make albums anymore. They don’t make albums anymore. They just try to sell a bunch of lil quick singles, and they burn out, and they put out a new one.” – Beyoncé 2013
Den nostalgiska säljpunkten är inte bara inkorporerad inom filmindustrin, däremot är det mer förståeligt då det är extremt dyrt att producera film till skillnad från musik, särskilt när skivbolagen helhjärtat vill satsa på tiktok-marketing. Allt jag vill är att ha en inblick av David Guettas mailkorg för att se vilken 90-tals hook som Bebe Rexha pitchat denna veckan. 2022 blev deras låt “I’m good” som samplar Eiffel 65s “Blue (Da Ba Dee)” blev en enorm tiktok-hit. Efter det verkar de båda skrivit ett kontrakt signat med sitt eget blod att fortsätta omarbeta kända hooks från förr. Att använda samplekonsten i musik kan verkligen skapa de allra bästa låtarna, där man kan ta retro-element och införliva det i samtidens musik. När Dua Lipa släppte “Future Nostalgia” 2020 var det hela konceptet bakom albumet och det är ett praktexempel på hur samples görs allra bäst. När David Guetta kör en ctrl + c ctrl + v för att sedan slänga in lite EDM är uppenbar tiktokifiering av sampling.
Det är inte svårt att vara nytänkande och skriva en låt som blir en smash-hit, men att få en mainstream blockbuster-film är svårt in this economy särskilt när hela film- och underhållningsbranschen stramas åt av strukturella problem, som strejken från Writers Guild of America förra året. Det är nog en liten bråkdel till varför kulturscenen simmar i nostalgiträsket. Att kapitalisera på nostalgi är inget nytt egentligen och en av pionjärerna har alltid varit Disney. Från den klassiska Askungen till att tvinga in Demi Lovato i en prinsessklänning för att sälja samma film igen till alla Camp Rock fans. Disney har även en målgrupp som växer upp snabbt, vilket blir tacksamma för man behöver inte maska den nostalgiska säljpunkten på samma sätt. Jag hade så gärna velat vara med när någon på Disney pitchade remaken av Gen Z’s Darling “High School Musical” som 2019 blev till “High School Musical: The Musical: The Series”.
Jag tror vi alla är suckers för nostalgi och remakes av filmer, nysläppta låtar med en genialisk sample, men det är väl just därför det också känns så urvattnat när remakes största och enda säljpunkt blir just nostalgi. När man också väljer den utgångspunkten som marknadsföring blir det också lite paradoxalt när man gör Regina George till en sjungande tjej som använder sociala medier och shoppar fast fashion. Remakes som konstform kräver mer än nostalgi och en ”trendig take” för att det ska framstå som något mer än ytterligare en cash-grab.
Text: Lukas Eriksson