Kalle Anka var först in i svenskarnas hjärtan 1948. Året därpå kom Läderlappen och Stålmannen. I flera decennier tog serietidningarna Sverige med storm. Intresset är svalare i dag, men på Seriehörnan i Göteborg glöder ännu passionen. – För att en stad ska vara unik, så måste det finnas sådana här kulturella andhål, säger Mats Jönsson.

1987 grundade Tony Lundin affären Seriehörnan, som skulle komma att bli lika mycket av en lokal mötesplats som ett rum för seriefantaster. En tid efter hans bortgång, 2021, gick Mats Jönsson och flera andra i bräschen för att ideellt föra Tonys arv vidare. I dag kommer folk in för att titta, köpa, eller rent utav ”tjöta lite gott”.

– Vår affär är en kombination av serieintresse och social samvaro, på ett ställe som inte kräver att du köper varje gång, alltså icke kommersiellt göteborgskt.

Mats tror att butikens dragningskraft ligger lika mycket i deras innehåll, som i hur de bemöter sina kunder. Han menar att dagens konsumtionssamhälle är stressigt, att man kan få vänta i ”10 minuter på att köpa ett paket mjölk” på Hemköp. Seriehörnan är en kontrast mot det. Hit kommer folk för att snacka fotboll, politik, eller om livet i allmänhet.

– Det är skönt med ett ställe med några få personer, och att det blir en känsla av att man känner folk. De tror att de känner mig, och jag känner igen dem. Många berättar lite om sitt liv, ”nu ska jag dra och hälsa på morsan” och så, det är kul, säger Mats.

Affären har inget mål om att ha någon omsättning – och de går runt. Förutom det sociala kapital som de erbjuder, ser Mats en vinst för Göteborg att verksamheten fortgår. Genom att ge serie- och kulturälskare ett bra utbud.

– Det behövs ju en serietidningsaffär i en stad som har en miljon invånare. Och det som vi är unika på är att vi har alla nya svenska serier på album, och har ett bra sortiment på gamla grejer. Det finns några andra som säljer begagnade serietidningar i stan, men de har öppet mer sällan.

De flesta av Seriehörnans konsumenter är äldre än 30, men det finns även en yngre generation som köper Manga och Kalle Anka-pockets. Vissa kommer dit för att få tag i ett exemplar Lucky Luke, som fortfarande ges ut i nyutgåvor. Serieintresset lever kvar, om än i minskad grad. Sture Hegerfors, som är president i Svenska serieakademin, älskar berättelseformen.

– Det är ett genialt sätt att berätta, som film på papper, det är ett fantastiskt medium, säger Sture.

En del av vad som i hans mening gör serieberättandet unikt, är hur fri man är att ta ”lästittandet” i sin egna takt.

– Serier kan du sitta i lugn och ro och ägna dig åt, och reflektera över varje bild om du har lust. Du bestämmer tempot själv, det gör man inte om man tittar på film eller tv eller så.

Även om Seriehörnan lever vidare och seriefantasterna finns kvar, tror varken Mats eller Sture på att serietidningarna kommer göra en comeback hos den breda massan. Tidningar blir allt färre och mobiler allt fler. Men vad skulle förlusten bli, om berättelseformen försvann helt och hållet?

– Det finns människor som skulle kunna göra stordåd på det här området, men som inte har möjligheten för att själva mediet inte funkar som presentationsmetod längre i serietidningar och serieböcker. Killar som Joakiim Pirinen i Sverige är ju otroligt duktiga, men är i dag en exklusivitet. Han har ju ingen massmarknad, utan det är fansen som gillar honom, säger Sture Hegerfors.